mittlivskarlek.blogg.se

Jag hade en rejäl svacka igår. Vet inte vad det var med mig men Jag var inte mig själv igår. Idag känner Jag mig åtminstone "frisk" psykiskt, men Jag saknar henne :( Som faaaaaaan, ja det var det Enda ordet som kom upp. Hon är verkligen underbar! Hon var mitt allt, min bästa vän och mitt livs kärlek. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne faktiskt. Och nya kvinnor kommer inte på tanken. Det finns helt enkelt ingen som kan leva upp till hennes standard enlig mig. Hellre ensam och leva på hoppet än en låtsas relation.

Det som verkligen känns är att Jag aldrig kommer få chansen att bli förälder. Riktigt tungt är det, mitt släkte kommer att dö med mig, tyvärr är det så. Jag har väldigt svårt att acceptera det ödet men börjar förstå att Jag måste nog försöka göra det även om det känns fruktansvärt minst sagt. Iofs det kanske är detta som kallas för självsanering? Jag kanske helt enkelt inte förtjänade att få vara lycklig?

Ja ännu en dag som man mår skit. Känner mig så oerhört tom bara, ingenting känns roligt och Jag har massa saker som jag måste göra men inte orkar ta tag i.

Droppen idag var väl att jag såg att hon hämtat en resväska ur förrådet, det sved. man reagerar oerhört på småsaker. Just det att hon hämtar saker då och då när inte Jag är hemma. Det gör ont. önskar bara att Jag kunde vrida tillbaks tiden för det här jag har nu är verkligen inget liv. All skit kommer på samma gång också! Hur mycket ska man behöva utstå egentligen?

jag vet ju hur jag ska göra och tänka rent logiskt men det fungerar inte. Egentligen borde Jag inte bry mig ett dugg om en person som lämnat mig i det läget Jag var/är i. Men så funkar det inte,Jjag bara saknar henne. Och inte på smått vis heller.

Det som kan hålla mig över ytan och motivera mig är vreden, den kan få mig att kämpa, bygga upp en fysik som jag sen kan ha nytta av när Jag ska återbetala den som ställt till detta. Förutsatt att det är någon karljävel som gjort det. jag vet inte men tankarna snurrar.

Ja skönt att helgen lider mot sitt slut. Hade nån sagt att Jag skulle tänka såhär för några månader sen hade jag bara skakat på huvudet och skrattat. helgerna var ju det bästa som fanns! äta mat och kolla på tv på fredag, frukost på lördag, sen iväg på varsitt håll och göra något kul, sen hem äta/umgås kanske gå till stallet för att sedan avsluta med lite tv och allt som oftast en slumrande söt tjej brevid :)

Söndagar kunde det bli lite allt möjligt på beroende på årstid, men kvällen avslutade i princip alltid med en film. Fan va Jag saknar dom här småsakerna!

Som godnatt kramen säga godnatt kära S, även att få höra det tillbaka.

Jag fungerar verkligen inte som ensam, Jag isolerar mig totalt tyvärr. Det känns jobbigt att vara så ledsen hela tiden för man klarar inte av att lägga fokus på något annat tyvärr.

Vet inte om Jag är naiv men det känns som att i dagen samhälle så är man aldrig nöjd, det ska bytas partner hit och dit allt ska vara på topp jämt osv. jag är av åsikten att älskar man varandra och även trivs som bästa vänner kan man gå hur långt som helst, gräset är inte grönare på andra sidan som det så fint heter.

Ja det känns det som det gör här, men Jag vill försöka förklara att jag tycker inte synd om mig själv. Jag är bara rädd! Rädd för ensamheten, rädd att aldrig mer få kvinnan i mitt liv, rädd för min hälsa men Jag orkar verkligen inte ta tag i mig själv nu, luften har gått ur mig.

Jag ska försöka rycka upp mig! Jag ska göra en tidsplan. 24/12-12 var mitt livs sista lyckliga dag, den dagen var verkligen bra. Jag sätter målet att 24/12-13 ska Jag ha ordnat till det såpass så Jag iaf orkar med vardagen.

Det kommer bli en lång väg men jag måste försöka fokusera på något nu, ingen vill ha en förlorare! och det är vad jag är för dagen. Jag vet inte hur Jag ska göra eller om Jag kommer att lyckas. Det är svårt att motivera sig när man har förlorat "allt" för det har Jag på ett vis gjort, och Jag vet inte hur Jag ska få allt och gå runt heller för den delen.

Men hur det än är så är Jag konstigt nog inte arg eller besviken, bara hopplöst kär! Min enda motivering är Hon och att jag en vacker dag kan vinna hennes hjärta.

 

 

 

Ja Jag känner mig helt utmattad, Jag sitter här i  min stol och sover och vaknar om vartannat, tänk om man kunde sova bort hela helgerna. Tror Jag håller på att falla isär, huvudet känns riktigt tungt, nästan så jag känner mig förvirrad. Vet inte vad det beror på men det är en konstig känsla.

Känner att jag har fått nån böld i nacken också, konstigt hur fort man kan rasa när man tänker efter. jag vet inte vad jag ska ta mig till resten av kvällen heller, å andra sidan orkar jag inte göra något heller för den delen.

Hur ska man göra för att iaf bli lite pigg igen? Eller det kanske inte går utan livslust?

Då sitter man här igen, nyss hemkommen efter att iaf ha försökt att utöva min älskade sport. Kan säga att det gick sådär. Klarar inte fokusera och inget tryck kvar i kroppen. Vägde mig imorse och såg att jag har gått ner minst 8 kilo, vägde mig inte före det här men det är minst 8 kan vara 10.

Jag är förtvivlad, vill bara ringa och säga hur mycket Jag älskar henne, men vågar inte. Jag är rädd att Jag stör/gör henne upprörd och det vill Jag verkligen inte.

För ettt år sen var allt på topp verkligen och Jag var överlycklig! vad var det som hände egentligen? Vi skulle ju bli 3. Fan Jag bryter ihop gång på gång senast nyss när Jag läste vad jag skrev. Det är tungt, en livssorg vill Jag påstå. Ska Jag vara ärlig så ligger jag och tjuter som en liten tjej mest hela tiden, jag kan bara inte hjälpa det.

 

Till min Älskade vill Jag säga det här:  Utsidan ger insidan en chans, men insidan ger utsidan sin glans.

Du är otroligt vacker på utsidan vill Jag poängtera men det visste du redan, men din insida är speciell och om möjligt ännu vackrare! Det finns bara en som du.

Jag har inte haft nån bra dag idag, faktum är att jag aldrig känt mig så ledsen och tom som idag, hur mycket prövningar ska man behöva utstå egentligen?

Det är jobbigt att leva utan mänsklig kontakt, tänk bara att få ha någon att prata med. Det här är saker som jag aldrig reflekterat över tidigare men nu inser jag hur viktigt det är.

Jag är i riktigt dålig kondition idag, några smörgåsar och en banan är allt jag fått i mig och magen är minst sagt i kaos. Jag har ingen energi kvar, Jag sover mycket och oftast i datastolen sängen är ändå kall och tom.

Jag tror att Jag har gett upp på riktigt och den insikten gör ont och skrämmer mig men Jag vet inte vad Jag ska ta mig till, hur Jag ska lyckas få en fungerande vardag. Jag har ingen att kämpa för.

Ibland funderar jag på om Jag ska sälja allt jag har, ta så många lån Jag bara kan och dra iväg för alltid.

Är vad Jag fick på denna helgen. Varför kan ingenting gå lite smidigt för mig? Bara motgångar, hur mycket ska man behöva utstå? Det finns ingenting som flyter på eller fungerar runt mig nu, och det börjar bli jävligt tröttsamt. Sen kommer ensamheten på det också, Jag har ett riktigt jävla värdelöst liv, hoppas det tar slut snart.

Att leva såhär som en robot är fan inget liv.

Igårkväll mådde jag lite bättre. Beror väl på att Jag var sysselsatt men största anledningen var hon. Hon har hjälpt mig med lite småsaker, inget Jag har frågat om utan på eget initiativ, sen skickade hon ett sms.

Det gjorde min dag så bra den kunde bli iaf.

Men nu börjar ju tankarna snurra givetvis, varför gör hon så? tycker hon att Jag är hjälplös? inte klarar mig? Eller är hon bara fantastiskt snäll? Jag tror på det sista.

En annan tanke som snurrat rndel är om Jag ångrar att jag tillät mig att bli kär i henne? Både ja och nej, Jag trodde inte att Jag skulle kunna bli såhär krossad, det fanns inte på kartan. Men å andra sidan är det Jag fått upleva med henne så enormt så Jag inte kan sätta ord på det, så nej Jag ångrar inte att Jag tillät mig att bli förälskad i denna underbara varelse.

Även om Jag är på botten och mer förstörd än någonsin har Jag iaf mina minnen kvar, och där är hon, det är mina minnen och hoppet om att en dag kunna återförenas som driver mig nu.

Kärleken var visst många gånger starkare än Jag någonsin kunnat ana, Jag hoppas att alla någon gång träffar såhär rätt som Jag faktiskt gjorde.

Jaha idag var det lite sämre igen. Vet inte riktigt varför men vaknade med en känsla av hopplöshet.

Satt och kände efter, tänkte likte och jag känner mig helt likgiltig. Det är ingen trevlig känsla, faktum är att den skrämmer mig lite.

Mycket tankar snurrar. Hur ska man få ihop allt? Hur ska man klara vardagen? Osv. Men det slutar alltid lika, tankebanorna går till Kvinnan i mitt liv, Jag kan inte släppa henne det går bara inte. Det konstiga är att mina känslor för henne bara blir starkare och starkare, helskumt tycker Jag om man  nu ska försöka tänka logiskt men det är så Jag känner. Jag drömmer om att få uppvakta henne, denna gång på det sätt hon förtjänar gå "all in" så att säga. Den tanken är för mig nu min största ljusglimt. Den hjälper mig att leva, för utan Kvinnan i mitt liv är Jag ingenting.

Försöka få tillbaks den här kvinnan i mitt liv. Jag kommer göra allt som står i min  makt för att få det. Jag vet bara inte hur än?

Men Jag ska iaf försöka rycka upp mig dom få gångerna Jag träffar henne så jag inte iaf ser ut som ett lik.

Känner mig faktiskt lite motiverad idag. Nu ska jag fokusera på det här, nu ska jag inte stänga in några känslor mer, nu ska Jag älska henne på det sätt som hon förtjänar.

Hon är en fantastiskt vacker människa både på in och utsidan och jag kan helt enkelt inte tänka mig ett liv utan denna kvinnan. Jag vet som sagt inte riktigt hur Jag ska göra än men får försöka komma på något.

Jag känner att nu är det vinna eller försvinna som gäller.

Ja man får försöka tänka positivt så gott det går. Just nu sitter Jag och tänker på allt  roligt som varit och fastnade på en grej Jag inte tänkt på på länge.

Det var när vi besökte din pappa och åkte ut till kusten för att hälsa på hans förra fru och hennes nya familj, det var en härlig tid.

Minns såväl att vi satt i husvagnen och pussades, dom kom på oss och skrattade. Vi tog en promenad bland klipporna. Gud vad jag saknar den här tiden.

Man får försöka se positivt på saker och ting och mina minnen kan ingen iaf ta ifrån mig.

 

 

Jag saknar dig Kvinnan i mitt liv.

S ringde förut. Verkar som hon tog illa vid sig av hur jag ser ut. Hon sa att Jag måste ta hand om mig, sköta maten osv. Jag försökte väl lugna henne så gott det gick men det är svårt att hålla masken.

Jag befinner mig i en nedåtgående spiral. Jag tog ett steg igår som Jag aldrig skulle ha gjort normalt men nu är det som det är. Jag ser ändå ingen framtid och livslusten är som bortblåst så Jag kör såhär så länge jag orkar/vill.

Tänk att bara fä ligga nära henne i sängen.

För bara nån månad sen var allt på topp, framtiden var utstakad kändes det som och Jag var verkligen genuint lycklig och säg fram mot vår planerade framtid. Tyvärr blev det inte så och det är en sorg som Jag inte vet om Jag kommer klara bära.

Jag lever på hoppet, tyvärr rinner det iväg som ett

Blev Jag väckt av att S kom hit, det var underbart att se henne även om det var kort för att hämta lite saker. Hon såg pigg och frisk ut! Och det är det som är huvudsaken att hon mr bra! Det betyder mycket för mig

Tyvärr gjord jag inte lika gott intryck, hon såg lite skärrad ut tyckte jag över hur Jag ser ut, jag har tunnat ur endel. Jag äter i princip ingenting och det syns antar jag. Tråkigt för det känns som Jag skrämmer bort henne.

Men kommer hon nån mer gång får jag försöka se lite anständigare ut.

Sen hade jag inte städat bort gårdagens ölburkar osv och det såg väl lite sådär ut. Men jag orkar helt inte ta hand om mig själv, visst jag duschar osv men min prio är Katterna, fiskarna, mata fåglarna och ta hand om hemmet.

Mig själv är det ingen ide att ta hand om ändå känns det som jag är förlorad. Och Jag bryr mig ärligt talat inte heller. För utan henne är mitt liv inte värt ett piss.

Kanske jag hoppas iaf det, Nu har Jag bedövat mig med Sobril och starköl under kvällen. Känns bra att bli lite avtrubbad om inte annat.

Jag har aldrig gjort nåt sånt förr men Jag är desperat! Jag orkar inte med ångesten. Å andra sidan är det ingen som vet om mitt nya lilla helgnöje heller. Glömt att äta har jag också gjort men skitsamma. Vägde mig förut -6 kilo bara sådär.

Ja fy för dessa hrlger vet inte vad Jag ska ta mig till snart. Är i en riktigt djup svacka nu, känner mig så ensam och isolerad. Tänk om hon bara kunde komma hem igen :(

Vet intew hur Jag sk ta mig ur det här, det blir bara värre och värre för varje dag. Skickade ett sms till S för några timmar sen men inget svar. Var bara en avi det gällde men ändå. Hon har sagt hör av dig om det är något men svarar inte på flera timmar ändå. Så sällan kollar man väl inte på telefonen? Jag gör iaf inte det.

Då börjar ju tankarna att snurra givetvis. Vad gör hon? vem umgås hon med och bor hon verkligen hos sin släkting?

Nej nu är Jag verkligen på botten hur ska

Jag lyckas vända det här?

 

 

Ja då var det helg igen. Helgerna är värst! 3 dygn utan kontakt med omvärlden, men Jag försöker göra framsteg.

Jag sopar S parkeringsplats, fuller på fågelmatarna för jag vill ju att domherrarna ska ha det bra. Domherrarna betyder mycket för mig för tillfället.

Dom påminner mig om S och jag vet att dom påminner henne om en mycket speciell person så det känns bra på något sätt att ta hand om dom så gott det går.

Fått ganska bra beröm på jobbet idag och det är väl kul men kan inte känna nån direkt glädje, det är svårt när man inte kan dela den med sin "människa" Jag saknar henne oerhört och det finns ingen som kan leva upp till hennes standard och Jag kan heller inte tänka mig att ens försöka få nån ny. Låter säkert dumt men jag är bestämd!

Kunde inte sova inatt var första natten sen det hände som Jag inte tog sömnpiller, men det gick inte tankarna bara snurrar. Jag förstår inte hur det kan va möjligt att älska och sakna en person så mycket? Det är för mig obegripligt men ändå upplever Jag det så det är tydligen möjligt.

Funderade lite på om man kunde få tag i lite starköl så man kanske kunde slappna av eller helt enkel däcka under hela helgen? Problemet är bara att skaffa det. Fast Jag vet att det inte hjälper utan snarare stjälper så överväger Jag det ändå bara för att försvinna bort lite. Dock är Jag orolig över hur jag skulle reagera, eller om jag skulle få för svår ångest på bakfyllan och helt enkelt inte orka längre.

Jag tror jJag är bortom depression i det här läget så frågan är om man ens kan komma tillbaka halvvägs till det man var innan. Fast egentligen vill Jag nog inte det Jag var nog en dålig person kanske? Eller det måste Jag ha varit? Självgod, lat och egoistisk skulle Jag tro. Men nu vet jag bättre även om det var en dyr och kanske livslång läxa.

Eller inte men dom små sakerna blir som stora saker för  mig nu, saker Jag förr inte ens la märke till uppskattar Jag nu. Allt är väl bättre än den situationen jag är i så.

Hade iaf en hyfsad dag på jobbet, lite bra möte osv. Sen blev Jag faktiskt kallad på en anställningsintervju och det är väl positivt även om Jag inte känner nån direkt glädje. Jag har ju somsagt svårt att bara gå utanför dörren.

Hur ska det då bli att börja på ett nytt företag eventuellt? Bort från det trygga. Ja Jag vet inte, förhoppningsvis fixar jag det om Jag får chansen men man vet aldrig.

 

Nu har Jag inte sett S på 4 dagar och det blir tyngre och tyngre för var dag. Och snart kommer den bedrövliga helgen. Min 3:e ensamma helg Jag hatar dom!

Jag undra vad hon gör? hur hon mår? vilka hon umgås med? har hon nån ny?

Ja frågorna är många men tror inte Jag skulle klara av svaren. Tänk om hon kunde komma hem igen.

 

Det kanske trots allt är så att man har tur i spel när man har otur i kärlek? Vann just 200kr på 2 spel satsade 30kr så det får man vara nöjd med.

Känner mig lite gladare för tillfället även om det bara är tillfälligt så är det rätt skönt! Jag fick sms av S och det gjorde min dag lite lättare, fånigt men sant.

Nu när det är som det är läser jag mycket saker på internet, bla endel tragedier som jag inte tycker ger något att nämna men det för mig att reflektera över en sak.

Hur kan man vilja skada någon som man älskar/älskat? Det är för mig obegripligt! Vad är det som sklulle kunna bli bättre av det?

Jag svamlar jag vet men Jag tänker mycket nu på allt och inget men tankarna kommer alltid tillabaka till "mitt livs kärlek" Jobbigt men sant. Jag funderar mycket på hur hon mår, vad hon gör, har hon det bra? faktum är att jag tror Jag fokuserar mer på hennes välmående än mitt eget.

Jag har funderat mycket kring det och enda slutsatsen Jag kommer fram till är att det är för att Jag älskar henne. Mår hon bra mår jag bra så är det.

När jag hade allt ville jag bara ha mer, nu är Jag förändrad, Jag vet att man ska uppskatta dom små sakerna i vardagen som godnatt kramen och pussen, att se den man älskar lycklig, att vara frisk, trivas i sitt hem osv Jag kan hålla på hur länge som helst tankarna bara snurrar.

Hur som helst min ljusglimt idag var att hon hörde av sig. Tack vill jag säga det betyddee mer än Jag kan beskriva i ord.

Ja då sitter man här igen. Har försökt att hålla igäng lite tömt alla sopor, fyllt på frö i fågelmatarna osv. Men jag mår bara sämre och sämre för var dag som går. Ingen vet ingen ser det på mig jag utstrålar ett psyke av stål men rasar inombords. Jag vet ärligt talat inte hur länge jag orkar må såhär. Jag har ingen absolut ingen och det är jobbigt.

Det är ljusglimtarna som håller mig över ytan, katterna, hemmet och jobbet så jag iaf får nån form av kontakt med omvärlden.

Jag saknar fysisk beröring, godnatt kramen och pussen och sen säga godnatt älskade S som jag brukade göra. Nu känns sängen bara kall och tom.

Jag vill bara ringa och böna och be för att du ska komma hem igen, men jag vågar inte. Jag vill inte pressa dig. Men samtidigt känner Jag att hon kanske tror att jag inte bryr mig?

Nej jag tror hon vet hur jag känner jag är alltid noga med att påpeka dom få gånger vi ses att Jag älskar henne och att Jag saknar henne, brukar även avsluta med att säga: Du vet att du är välkommen när du vill!!

Ja så är det, Jag är verkligen ingen person som gillar att vara ensam. När man har gjort det vardagliga som måste göras inkl att ta hand om husdjuren så börjar tankarna snurra igen.

Jag känner mig så ensam, jag hatar att sova själv, orkar inte ens slå på tv:n själv man känner sig bara hopplös.

Sen funderar man över sin jobbsituation, snart är jag arbetslös hur ska det gå då? Kommer jag klara mig? Hur ska jag få dagarna att gå?

Ja ett problem kommer sällan ensamt sägs det ju. Snart har jag nått den absoluta botten! Men kommer det vända och gå uppåt? Min älskade sa "en dag i taget" Jag reflekterar ofta över det och försöker så gott det går att leva efter det men det är så svårt när oron och paniken kryper på-

Nej nu känner jag att jag var lite orättvis i mitt förra inlägg förlåt!

Mitt livs kärlek är ingen dålig person hon är fantastisk. Det är hon som har gjort mig till den jag är idag. Uppmuntrat mitt arbete, min hobby och tillochmed mitt tramsiga tv-spelande. Hon har lärt mig att skapa en god ekonomi och att få en bra arbetsmoral, Jag hade inte det förr. Jag sjukskrev mig då och då bla men inte nu längre nu är jag nog en av dom plikttrognaste och det är jag lite stolt över faktiskt.

 

En människa kan förändras tänk på det.

Idag har det snöat. Jag började sopa rent trappen som vanligt när jag kom hem. Efter det fortsatte jag med din parkeringsplats så den är ren tills du kommer hem. Sen slog det mig att du kommer ju inte.

Så jag struntade i min egen parkeringsplats och gick in. Hade även fått mina trisslotter idag, dom som du brukade gilla att skrapa.

Har man otur i kärlek så har man väl kanske tur i spel? 4st 30kr vinster var det av 6 lotter så det var väl något positivt idag.

Livet går vidare jag försöker sköta hemmet så bra jag kan med städning/diskning osv men känner mig som en robot, jag vet inte hur länge jag ska stå ut med att må såhär?

Jag måste ändå säga att dom senaste åren har jag varit en bra person, jag har stått ut med mycket gått vidare och förlåtit. Var det här vad jag förtjänade? Det känns som jag har fotboja inte för att jag har haft det nångång men jag isolerar mig. Jag klarar helt enkelt inte gå ut.

Sen läser man på diverse forum om "första kärleken" och ser att folk aldrig verkar komma över det trots att det har gått 10-12 år. Känns ganska hopplöst just nu. Men jag funderar ändå var jag så kass? eller var det du som fick mig att känna så?

 

Nej det var dumt sagt Jag svamlar, det finns bara en för mig och kommer denna kvinnan någonsin tillbaks i mitt liv så tar jag emot henne med öppna armar utan frågor eller tvivel för hon är den enda som kan få mig att känna mig hel.

När jag ser det här tänker jag på Dig! Det var ju såna vi skulle plantera. Ett för dig och ett för mig.
Jag är fast besluten om att göra det! Hoppas bara att det går bättre än med vinbärsbuskarna :)

Det känns så ensamt utan dig! Jag kommer aldrig vänja mig vid den här känslan.

Jag önskar att man bara kunde vakna upp ur denna mardröm. Men tyvärr går inte det, det känns som jag håller på att rasa helt. Ingenting absolut ingenting fungerar i vardagen och jag har i princip noll kontakt med omvärlden, förutom på jobbet men det är inte samma sak. Ingen där vet, vet hur jag mår.

 

Jag vet inte vad jag ska ta mig till snart? Jag känner ingen glädje för någonting längre inte ens min älskade hobby. Jag klarar helt enkelt inte fokusera när jag försöker utöva den. Det går bara inte.

 

Det kommer en tjej till mig om nätterna. Hon är det vackraste man kan tänka sig, hon är snäll, rolig och otroligt omtänksam. Vi har det bra tillsammans. Hon heter S och tyvärr försvinner hon när jag vaknar. Jag vet att jag måste rycka upp mig iaf intalar jag mig själv det men det går bara inte. Hur ska jag klara av allt? Och all annan press som jag inte vill nämna nu? Det börjar helt enkelt bli för mycket, Jag ser ingen framtid utan mitt livs kärlek.

Var det såhär mitt liv skulle bli?

Ja då var man här igen. Jag vet att jag ältar men det här är det enda sättet jag kan komma på för att få utlopp för hur jag mår/känner.

 

Föregående inlägg gick av bara farten, jag tänkte knappt på vad jag skrev förens jag läste det sista stycket.

Då kom det! Den största ångestattack jag någonsin haft det gick upp ett ljus för mig

Jag har förlotrat allt! Jag känner mig så hopplöst ensam och liten, magen krånglar, sömnen krånglar jag ingenting fungerar.

Hur ska jag kunna bli någorlunda hel igen och kunna leva? iaf lite. Jag vet att jag aldrig kommer må så bra som när jag var med S men en fungerande vardag är väl inte för mycket begärt? Utan att få panik av att gå utanför dörren.

Jag är fast i ett svart hål känns det som.

Jag vill även poängtera att jag är inte bitter bara olyckligt kär, det gick upp för mig hur förälskad jag är i S. Varför var jag så dålig på att visa det? PGA rädsla, rädsla för att bli avvisad. Jag inser hur sjukt det låter men så är det. Jag visste ju redan från start att jag inte förtjänade en sån smart, vacker och genuint snäll kvinna.

 

Jag saknar att ligga i sängen och kolla film, att krypa nära dig på natten för att få lite värme, att krama och pussa dig godnatt. Jag saknar att spela badminton med dig, kasta tygfrisbee och bara hålla om dig.

 

Jag saknar tom ditt snarkande.

Jag har svamlat lite i tidigare inlägg och gjort en liten beskrivning. Mycket har hänt sen dess men det får jag återkomma till.

Jag hoppar fram och tillbaks här men det är så det är. Mitt liv är uppochner så därför får bloggen bli som den blir.

Vissa saker orkar jag helt enkelt inte skriva om vissa dagar.

 

Haur ser mitt liv ut idag? Ja jag vet inte hur jag ska förklara men jag känner mig inte levande, jag går i som nåt autopilotläge och bara är.

Dock vill jag poängtera att jag har några få ljusglimtar bla huset och katterna och viss kontakt med S vare sig det är via telefon eller om jag får träffa den här underbara kvinnan för en kort stund så känner jag mig iaf lite levande igen.

Hon gör mig glad! Kan tyckas konstigt men så är det.

Jag hyser inga agg mot min själsfrände och kommer så aldrig heller att göra, jag önskar dig bara lycka och välgång.

Ljusglimtarna bryts dock ibland när verkligheten kommer ikapp så att säga, klarar jag av att ha kvar huset? hur ska jag hinna med allt själv? osv men jag är fast besluten att fixa det. Det är min livlina, det som håller mig över ytan och gör att jag överhuvudtaget orkar existera.

Jag känner mig så trasig och ensam så den lättaste utvägen förstår ni säkert vad det skulle vara men tack var mina sk ljusglimtar så har jag iaf något positivt att blicka fram emot. Även om jag förblir ensam resten av mitt liv. Men det är nog ett eget val, men gör det såhär ont att bli lämnad då lever jag hellre ensam resten av mitt liv.

Jag är av den uppfattningen att man får en sån här lyckoträff i livet och jag sumpade den :( Nu får jag stå mitt kast.

 

Jag svamlar mycket och har mycket konstiga tankar men poängen jag försöker komma till är att jag vill gå in i en dvala, fixa här hemma, hålla katterna i god form osv ifall jag nån gång skulle få en andra chans.

 

Förlåt S för att du har känt att du aldrig har kunnat prata med mig! Förlusten för ett år sen tog mig hårt, men som vanligt jag höll masken. Det är något jag ångrar djupt idag. Det skulle ju bli så bra, lyckan hade varit total! Jag var verkligen redo och såg fram emot det.

Ja som sagt den sista flytten.

 

Vi hade sparat ihop endel pengar och började kolla på hus. Vi fann ganska snart ett perfekt hus som låg helt fantastiskt och var i väldigt bra skick.

 

Vi gick på visningen och det var rätt mycket folk där men vi började buda. För det var ju här vi ville bo resten av våra liv.

Efter mycket om och men så vann vi budgivningen eller vi S skötte det för jag klarade ju inte av nånting som vanligt.

Flyttlasset gick och jag minns att det var ganska stressigt att få ut allt ur lägenheten och städa. I början kändes det lite konstigt i huset, nästan som man var hemma hos någon annan men allteftersom man fick in lite nya möbler, tapeter osv så blev det bättre och bättre. Jag hade 2 år innan detta känt att jag mognat och även börjat längta efter att bilda familj. Men sa jag det till S? nej givetvis inte, för min sjuka hjärna sa men så kan du inte säga hon är för bra för dig klart hon inte vill ha barn med en looser så jag förblev tyst. Hur mycket jag ångrar detta idag kan jag inte sätta ord på.

 

Iallafall renoveringen fortsatte målade jag en list ja då blev tapeten ful, bytte vi tapet ja då tyckte jag golvet var fult osv nu i efterhand förstår jag att jag mer eller mindre körde slut på S här. Hon var nöjd med det vi hade och det var väl jag också men storhetsvansinnet tog vid och jag ville bara ha mer och mer.

Hon gick in i någon form av depression tyvärr hade det gått så långt att hon pratade inte längre med mig om sånt för jag viftade ju ändå bara bort det.

Men tillslut så förstod jag att jag fick backa hon berättade att hon var trött på renovering så jag slutade tjata och gjorde faktiskt det jag ville ha gjort själv.

S blev tyvärr uppsagd från sitt jobb men fick ett nytt hos en myndighet. Gissa om jag var stolt men sa jag det till henne? Nej självklart inte för att öppna sig det kan ju vara farligt.

 

När jag skriver det här så inser jag hur jävla pantad jag har varit, nu är jag en ny människa med det ska jag berätta om längre fram.

Vi jobbade och slet, jag spelade tv spel och festade på helgerna. S slutade på sitt jobb och började studera på Högskola.

Jag minns det som igår jag var så stolt! Skröt för mina kamrater om hur duktig hon var osv. Men sa jag det till S nej givetvis inte dum som man var den hårda stilen ni vet.

 

S studerade mycket hemifrån och jag jobbade ju heltid och ibland övertid, nu förstår jag hur ensam hon kände sig.

Hon försökte prata med mig om det vid några tillfällen men jag bara viftade bort det, och det är något som jag mår väldigt dåligt över än idag.

Man kan bara tänka sig hur det skulle kännas när den man lever med bara "ignorerar" att man känner sig ensam.

Nu vet jag hur det känns! Och jag önskar ingen på denna jord den känslan.

 

Tiden gick och S blev klar med sin utbildning, gissa om jag var stolt! Men sa jag det till henne? Nej givetvis inte, hur dum kan man vara egentligen?

Efter studierna var S arbetslös och jag förstod inte då hur ensam hon kände sig, men nu gör jag det. jag bara viftade bort det om hon försökte prata med mig. Nu idag vet jag ju att det var den här mentala spärren jag hade jag kunde inte visa känslor,gråta osv

 

Men tillslut vände det och S fick ett jobb :) Det var en härlig tid och vi brukade samåka till jobbet för våra arbetsplatser låg med några 100 meters avstånd. Vad jag saknar den tiden! Då tror jag vi hade det genuint bra, eller?

 

Då S hittade ännu en ny lägenhet en jättefin 2:a i ett bra område. När hon skulle flytta så var jag iväg på ett eget nöje och hennes far fick hjälpa henne med allt. När jag var klar med mitt var dom redan färdiga. Det är också en grej som jag mår dåligt över när jag tänker tillbaka.

Hursomhelst så flyttade jag ihop med S här och vi bodde i den lägenheten i 8år.

 

Katten som jag nämnde att den kissade  på mig blev sjuk fick eksem osv  så den vi vi tyvärr ta bort. Och än en gång nej jag hatade inte den katten.

 

Men S skaffade en ny kamrat till  gammelkatten, en röd väldigt speciell sak som alltid ska ha allt på sitt sätt (han lever också än)

 

S fick utså mycket här jag festade och hade mig spelade tv spel kunde inte tvätta städa osv. Förstår inte hur hon stod ut? Jag var som ett stort barn som bara lekte och spenderade lönerna på nöje. Jag blir ledsen när jag tänker på hur jag betett mig

Ja sommaren kom och jag spenderade mer och mer tid med S. En dag när jag stod på parkeringen och S hjälpte mig klistra på en framrutedekal så kom det en liten katt :) Katten var inte gammal 5 månader kanske?

Den var hur kelig som helst klättrade upp på bildäcket osv.

S började mata katten och den hade inget halsband osv så vi beslöt att ta med den lilla parveln in, Katten åt och gick sen och la sig och sov. Sen upp på lådan och sen fortsätta sova. Det här var början på en lång vänskap, katten lever faktiskt än och bor här hos mig även om det alltid kommer vara S katt.

 

S skaffade en katt till som råkade pissa mig på ryggen när jag sov, det var inte så uppskattat och jag sa några väl valda ord om katten som jag skäms över idag. Jag hatade inte Bino bara så du vet.

Tiden gick och S tröttnade på den lilla lägenheten och lyckades få en lite större i samma område. Jag minns än hur roligt inredd den var och ja jag hatade den där soffan :)

S fick även en dator och internet, där blev jag sittande hela helgerna chattandes med tjejer osv inget sexuellt men det kändes väl bra med bekräftelse antar jag. Förstår i efterhand inte hur hon orkade med mig? Hon var så snäll körde runt på ig när jag var full, startade bilen åt mig på vintern så den skulle vara varm när jag kom ner, lagade mat, frukost jag allt. Och vad gjorde jag? Surfade och spelade tv spel. Att hon orkade med mig? Jag skäms verkligen.

 

Ibland var jag även otrevlig jag minns speciellt 1 gång när jag skulle åka till jobbet och den där fransk nougat grejen Jag skäms Förlåt!

Det rullade på bra med S och jag hade fullt upp med att ta körkort, vissa dagar struntade jag i teorin och var med S istället efter skolan tills bussen gick hem 19:45, eller vid närmare eftertanke så praktiserade jag vid den tiden.

 

December kom och jag hade tjatat mig till en uppskrivningstid i en annan stad men kuggade, min mamma släppte av mig vid körskolan efteråt men jag gick hem till S. Jag var sur bitter för mitt misslyckande och tog ut det på henne genom att vara otrevlig. Det här är något jag ångrar djupt än idag.

Jag påminde S om det för ett tag sen men hon kom inte ihåg det, men jag minns och det var inte ok. Förlåt!

 

I Januari klarade jag iaf kortet och var överlycklig vi var ute och åkte i min bil och minns att vi faktiskt blev stoppade 2 ggr inom loppet av några minuter och av samma polis :) S var med mig till tvätthallen, jag var anal med bilen tvättade den 4ggr i veckan hur stod du ut?

Månaderna gick och tyvärr förlorade jag min Far i en olycka. Som tur var hade jag S att söka tröst hos men jag slöt mig. Nu inser jag att fram tills nu har jag varit emotionellt störd. kall som sten men det var för att jag skulle klara hantera detta jag gjorde så. Men i efterhand vet jag att jag hade mått bättre om jag öppnat mig. Men det är lite utav mitt dilemma jag höll en hård fasad mest för att jag inte ville visa mig svag eller bli lämnad av S för hon var ju så mycket vakrare och smartare än mig. Så jag körde den "hårda" stilen som att ingenting bekom  mig.

 

Ja hur fan tänkte jag? Finns inte ord för hur dum man kan vara.

Vi fortsatte träffas på helger och jag var så lycklig så jag kan inte sätta ord på det. Våren kom och sen framåt sommaren var det dags för S att ta studenten. Jag stod utanför skolan nervös som aldrig förr med 12 röda rosor.

Det var uppskattat och jag fick bli med hem till hennes föräldrar vilket var jättetrevligt. Dom är jättefina människor och tog emot mig med öppna armar.

 

Sen minns jag att S hade nån avslutningsbal, jag var full ringde och hon kom och hämtade mig trots att det var över 3 mil. När jag tänker tillbaks på det så skäms jag! Hur kunde jag va så egoistisk? och hur kunde hon vara så snäll?

Ja det är obegripligt när jag tänker på det.

Under sommaren hyrde S föräldrar en liten lägenhet till henne på 18kvm där var jag ofta på besök vi kollade på film, spelade tv spel, jag drack folköl sov på en läckande luftmadrass det var en härlig tid. Minns faktiskt nu att jag glömt att betala 2st sexpack skäms för det nu.

 

Efter sommaren skaffade S en egen liten lägenhet på samma ställe så då tillbringades helgerna där. Minns väl en gång när hon ringde och grät och sa jag orkar inte bo själv kan du inte flytta hit? Ja det ville jag men så jävla korkad som jag var och är forfarande så sa jag nej, det här var en försvarsmekanism. jag var helt enkelt rädd för att bli sårad, hon var ju för bra,fin för mig eller hur? Ja så gick iaf mina tankegångar.

Med facit i hand så förstår jag inte varför jag höll inne så mycket känslor i alla dessa år. Men tillbaka till kommentaren "kan du inte flytta hit" Jag sa som sagt nej hon replikerade men vad ska jag göra då? Du kan väl snurra på jordgloben var min kommentar.

Hur jävla dum får man bli? Ja jag begriper inte hur jag kunde svara så.

Jaja tiden gick och S började trivas med sitt boende och jag var där på helgerna och ibland nån veckodag. Jag gick forfarande på Gymnasiet.

 

Helgen kom och vi träffades på samma ställe. Hon var hur trevlig som helst och den vackraste tjej jag någonsin sett.

Jag förstod ärligt talat inte vad hon såg hos mig?

Flera bekanta ifrågasatte även det och några gratullerade och sa hon är ju skitsnygg! En bekant försökte tom ta henne ifrån mig genom att ringa men han lyckades inte som tur var.

 

Dejtandet fortsatte och jag var som i sjundehimmeln, det ena ledde till det andra vi hånglade och tillslut kom dagen då vi faktiskt hade sex. Jag vill minnas att det var i Februari och kunde inte förstå att hur kan denna underbara kvinna vilja vara med mig? en tölp, halfyllo,fet och inget vidare utseende.

Men hursomhelst så ville man ju spela erfaren hon var ett år äldre och hade körkort, jag hade busskort och moppemustasch. Ni försår kontrasterna va? Och sa att jag har minsann haft sex förr fast bara med en, okej sa hon.

Jag ljög jag hade inte haft sex förr och har till dagens datum inte haft sex med någon annan människa heller.

Så nu kom det fram.

 

 

Jag träffade S första helgen i Januari 97 på ett uteställe. Jag var full som vanligt och raglade omkring.

Men plötsligt såg jag något på dansgolvet, en oerhört vacker tjej helt klädd i svart som stod och dansade med några vänner.

Full och djärv gick jag fram tog några danssteg som antagligen så helt förjävliga ut men lyckades ändå få kontakt med tjejen. Vi pratade lite och jag fick telefonnumret, minns inte så mycket mer pga fyllan.

 

Hursomhellst så tog jag mod till mig att ringa kommande tisdag, jag vet inte vart jag fick styrkan ifrån men på något sätt klarade jag det. Jag ringer givetvis orolig över att hennes föräldrar ska svara men jag möttes av den här lena underbara rösten "Hej det är S "

 

Vi pratade över en timme vill jag minnas och jag var helt i exstas vi skulle träffas igen kommande helg.

 

Kan tillägga att S var nykter vid första träffen men hennes kompisar drog med henne ut hon hade nämligen varit magsjuk, det var därför hon var så smal har hon sagt senare. Inte för att hon är tjock men så sa hon iaf.

Jag vill först och främst påpeka att ja det kan finnas stavfel, konstiga meningsuppbyggnader osv beroende på mitt nuvarande tillstånd.

 

Ja här sitter man, ensam tom med en ångest utan desslike, livslusten är som bortblåst och jag ser ärligt talat ingen framtid.

Jag kommer här berätta min historia som inte blev som jag trodde, dels för att få utlopp för mina känslor och i värsta fall för eftervärlden. Det kommer handla om Kvinnan i mitt liv, mitt livs kärlek som jag nu har förlorat.

 

Jag kommer kalla kvinnan S det är inte hennes tilltalsnamn men hennes andranamn.

 

Till dig S jag vill bara säga att Jag ålskar dig av hela mitt hjärta och kommer så alltid att göra. Hur kunde jag låta det här bli så fel? Men jag är iaf oerhört tacksam för dom 16 år vi fick. Saknaden efter dig är enorm.