Åren gick
Vi jobbade och slet, jag spelade tv spel och festade på helgerna. S slutade på sitt jobb och började studera på Högskola.
Jag minns det som igår jag var så stolt! Skröt för mina kamrater om hur duktig hon var osv. Men sa jag det till S nej givetvis inte dum som man var den hårda stilen ni vet.
S studerade mycket hemifrån och jag jobbade ju heltid och ibland övertid, nu förstår jag hur ensam hon kände sig.
Hon försökte prata med mig om det vid några tillfällen men jag bara viftade bort det, och det är något som jag mår väldigt dåligt över än idag.
Man kan bara tänka sig hur det skulle kännas när den man lever med bara "ignorerar" att man känner sig ensam.
Nu vet jag hur det känns! Och jag önskar ingen på denna jord den känslan.
Tiden gick och S blev klar med sin utbildning, gissa om jag var stolt! Men sa jag det till henne? Nej givetvis inte, hur dum kan man vara egentligen?
Efter studierna var S arbetslös och jag förstod inte då hur ensam hon kände sig, men nu gör jag det. jag bara viftade bort det om hon försökte prata med mig. Nu idag vet jag ju att det var den här mentala spärren jag hade jag kunde inte visa känslor,gråta osv
Men tillslut vände det och S fick ett jobb :) Det var en härlig tid och vi brukade samåka till jobbet för våra arbetsplatser låg med några 100 meters avstånd. Vad jag saknar den tiden! Då tror jag vi hade det genuint bra, eller?
