Du är Välkommen när du vill
Ja då sitter man här igen. Har försökt att hålla igäng lite tömt alla sopor, fyllt på frö i fågelmatarna osv. Men jag mår bara sämre och sämre för var dag som går. Ingen vet ingen ser det på mig jag utstrålar ett psyke av stål men rasar inombords. Jag vet ärligt talat inte hur länge jag orkar må såhär. Jag har ingen absolut ingen och det är jobbigt.
Det är ljusglimtarna som håller mig över ytan, katterna, hemmet och jobbet så jag iaf får nån form av kontakt med omvärlden.
Jag saknar fysisk beröring, godnatt kramen och pussen och sen säga godnatt älskade S som jag brukade göra. Nu känns sängen bara kall och tom.
Jag vill bara ringa och böna och be för att du ska komma hem igen, men jag vågar inte. Jag vill inte pressa dig. Men samtidigt känner Jag att hon kanske tror att jag inte bryr mig?
Nej jag tror hon vet hur jag känner jag är alltid noga med att påpeka dom få gånger vi ses att Jag älskar henne och att Jag saknar henne, brukar även avsluta med att säga: Du vet att du är välkommen när du vill!!
