Tillbaks igen
Ja då var man här igen. Jag vet att jag ältar men det här är det enda sättet jag kan komma på för att få utlopp för hur jag mår/känner.
Föregående inlägg gick av bara farten, jag tänkte knappt på vad jag skrev förens jag läste det sista stycket.
Då kom det! Den största ångestattack jag någonsin haft det gick upp ett ljus för mig
Jag har förlotrat allt! Jag känner mig så hopplöst ensam och liten, magen krånglar, sömnen krånglar jag ingenting fungerar.
Hur ska jag kunna bli någorlunda hel igen och kunna leva? iaf lite. Jag vet att jag aldrig kommer må så bra som när jag var med S men en fungerande vardag är väl inte för mycket begärt? Utan att få panik av att gå utanför dörren.
Jag är fast i ett svart hål känns det som.
Jag vill även poängtera att jag är inte bitter bara olyckligt kär, det gick upp för mig hur förälskad jag är i S. Varför var jag så dålig på att visa det? PGA rädsla, rädsla för att bli avvisad. Jag inser hur sjukt det låter men så är det. Jag visste ju redan från start att jag inte förtjänade en sån smart, vacker och genuint snäll kvinna.
Jag saknar att ligga i sängen och kolla film, att krypa nära dig på natten för att få lite värme, att krama och pussa dig godnatt. Jag saknar att spela badminton med dig, kasta tygfrisbee och bara hålla om dig.
Jag saknar tom ditt snarkande.
