Torsdag
Jag hade en rejäl svacka igår. Vet inte vad det var med mig men Jag var inte mig själv igår. Idag känner Jag mig åtminstone "frisk" psykiskt, men Jag saknar henne :( Som faaaaaaan, ja det var det Enda ordet som kom upp. Hon är verkligen underbar! Hon var mitt allt, min bästa vän och mitt livs kärlek. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne faktiskt. Och nya kvinnor kommer inte på tanken. Det finns helt enkelt ingen som kan leva upp till hennes standard enlig mig. Hellre ensam och leva på hoppet än en låtsas relation.
Det som verkligen känns är att Jag aldrig kommer få chansen att bli förälder. Riktigt tungt är det, mitt släkte kommer att dö med mig, tyvärr är det så. Jag har väldigt svårt att acceptera det ödet men börjar förstå att Jag måste nog försöka göra det även om det känns fruktansvärt minst sagt. Iofs det kanske är detta som kallas för självsanering? Jag kanske helt enkelt inte förtjänade att få vara lycklig?
