mittlivskarlek.blogg.se

Jag hade en rejäl svacka igår. Vet inte vad det var med mig men Jag var inte mig själv igår. Idag känner Jag mig åtminstone "frisk" psykiskt, men Jag saknar henne :( Som faaaaaaan, ja det var det Enda ordet som kom upp. Hon är verkligen underbar! Hon var mitt allt, min bästa vän och mitt livs kärlek. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne faktiskt. Och nya kvinnor kommer inte på tanken. Det finns helt enkelt ingen som kan leva upp till hennes standard enlig mig. Hellre ensam och leva på hoppet än en låtsas relation.

Det som verkligen känns är att Jag aldrig kommer få chansen att bli förälder. Riktigt tungt är det, mitt släkte kommer att dö med mig, tyvärr är det så. Jag har väldigt svårt att acceptera det ödet men börjar förstå att Jag måste nog försöka göra det även om det känns fruktansvärt minst sagt. Iofs det kanske är detta som kallas för självsanering? Jag kanske helt enkelt inte förtjänade att få vara lycklig?

Ja ännu en dag som man mår skit. Känner mig så oerhört tom bara, ingenting känns roligt och Jag har massa saker som jag måste göra men inte orkar ta tag i.

Droppen idag var väl att jag såg att hon hämtat en resväska ur förrådet, det sved. man reagerar oerhört på småsaker. Just det att hon hämtar saker då och då när inte Jag är hemma. Det gör ont. önskar bara att Jag kunde vrida tillbaks tiden för det här jag har nu är verkligen inget liv. All skit kommer på samma gång också! Hur mycket ska man behöva utstå egentligen?

jag vet ju hur jag ska göra och tänka rent logiskt men det fungerar inte. Egentligen borde Jag inte bry mig ett dugg om en person som lämnat mig i det läget Jag var/är i. Men så funkar det inte,Jjag bara saknar henne. Och inte på smått vis heller.

Det som kan hålla mig över ytan och motivera mig är vreden, den kan få mig att kämpa, bygga upp en fysik som jag sen kan ha nytta av när Jag ska återbetala den som ställt till detta. Förutsatt att det är någon karljävel som gjort det. jag vet inte men tankarna snurrar.

Ja skönt att helgen lider mot sitt slut. Hade nån sagt att Jag skulle tänka såhär för några månader sen hade jag bara skakat på huvudet och skrattat. helgerna var ju det bästa som fanns! äta mat och kolla på tv på fredag, frukost på lördag, sen iväg på varsitt håll och göra något kul, sen hem äta/umgås kanske gå till stallet för att sedan avsluta med lite tv och allt som oftast en slumrande söt tjej brevid :)

Söndagar kunde det bli lite allt möjligt på beroende på årstid, men kvällen avslutade i princip alltid med en film. Fan va Jag saknar dom här småsakerna!

Som godnatt kramen säga godnatt kära S, även att få höra det tillbaka.

Jag fungerar verkligen inte som ensam, Jag isolerar mig totalt tyvärr. Det känns jobbigt att vara så ledsen hela tiden för man klarar inte av att lägga fokus på något annat tyvärr.

Vet inte om Jag är naiv men det känns som att i dagen samhälle så är man aldrig nöjd, det ska bytas partner hit och dit allt ska vara på topp jämt osv. jag är av åsikten att älskar man varandra och även trivs som bästa vänner kan man gå hur långt som helst, gräset är inte grönare på andra sidan som det så fint heter.

Ja det känns det som det gör här, men Jag vill försöka förklara att jag tycker inte synd om mig själv. Jag är bara rädd! Rädd för ensamheten, rädd att aldrig mer få kvinnan i mitt liv, rädd för min hälsa men Jag orkar verkligen inte ta tag i mig själv nu, luften har gått ur mig.

Jag ska försöka rycka upp mig! Jag ska göra en tidsplan. 24/12-12 var mitt livs sista lyckliga dag, den dagen var verkligen bra. Jag sätter målet att 24/12-13 ska Jag ha ordnat till det såpass så Jag iaf orkar med vardagen.

Det kommer bli en lång väg men jag måste försöka fokusera på något nu, ingen vill ha en förlorare! och det är vad jag är för dagen. Jag vet inte hur Jag ska göra eller om Jag kommer att lyckas. Det är svårt att motivera sig när man har förlorat "allt" för det har Jag på ett vis gjort, och Jag vet inte hur Jag ska få allt och gå runt heller för den delen.

Men hur det än är så är Jag konstigt nog inte arg eller besviken, bara hopplöst kär! Min enda motivering är Hon och att jag en vacker dag kan vinna hennes hjärta.

 

 

 

Ja Jag känner mig helt utmattad, Jag sitter här i  min stol och sover och vaknar om vartannat, tänk om man kunde sova bort hela helgerna. Tror Jag håller på att falla isär, huvudet känns riktigt tungt, nästan så jag känner mig förvirrad. Vet inte vad det beror på men det är en konstig känsla.

Känner att jag har fått nån böld i nacken också, konstigt hur fort man kan rasa när man tänker efter. jag vet inte vad jag ska ta mig till resten av kvällen heller, å andra sidan orkar jag inte göra något heller för den delen.

Hur ska man göra för att iaf bli lite pigg igen? Eller det kanske inte går utan livslust?

Då sitter man här igen, nyss hemkommen efter att iaf ha försökt att utöva min älskade sport. Kan säga att det gick sådär. Klarar inte fokusera och inget tryck kvar i kroppen. Vägde mig imorse och såg att jag har gått ner minst 8 kilo, vägde mig inte före det här men det är minst 8 kan vara 10.

Jag är förtvivlad, vill bara ringa och säga hur mycket Jag älskar henne, men vågar inte. Jag är rädd att Jag stör/gör henne upprörd och det vill Jag verkligen inte.

För ettt år sen var allt på topp verkligen och Jag var överlycklig! vad var det som hände egentligen? Vi skulle ju bli 3. Fan Jag bryter ihop gång på gång senast nyss när Jag läste vad jag skrev. Det är tungt, en livssorg vill Jag påstå. Ska Jag vara ärlig så ligger jag och tjuter som en liten tjej mest hela tiden, jag kan bara inte hjälpa det.

 

Till min Älskade vill Jag säga det här:  Utsidan ger insidan en chans, men insidan ger utsidan sin glans.

Du är otroligt vacker på utsidan vill Jag poängtera men det visste du redan, men din insida är speciell och om möjligt ännu vackrare! Det finns bara en som du.

Jag har inte haft nån bra dag idag, faktum är att jag aldrig känt mig så ledsen och tom som idag, hur mycket prövningar ska man behöva utstå egentligen?

Det är jobbigt att leva utan mänsklig kontakt, tänk bara att få ha någon att prata med. Det här är saker som jag aldrig reflekterat över tidigare men nu inser jag hur viktigt det är.

Jag är i riktigt dålig kondition idag, några smörgåsar och en banan är allt jag fått i mig och magen är minst sagt i kaos. Jag har ingen energi kvar, Jag sover mycket och oftast i datastolen sängen är ändå kall och tom.

Jag tror att Jag har gett upp på riktigt och den insikten gör ont och skrämmer mig men Jag vet inte vad Jag ska ta mig till, hur Jag ska lyckas få en fungerande vardag. Jag har ingen att kämpa för.

Ibland funderar jag på om Jag ska sälja allt jag har, ta så många lån Jag bara kan och dra iväg för alltid.

Är vad Jag fick på denna helgen. Varför kan ingenting gå lite smidigt för mig? Bara motgångar, hur mycket ska man behöva utstå? Det finns ingenting som flyter på eller fungerar runt mig nu, och det börjar bli jävligt tröttsamt. Sen kommer ensamheten på det också, Jag har ett riktigt jävla värdelöst liv, hoppas det tar slut snart.

Att leva såhär som en robot är fan inget liv.

Igårkväll mådde jag lite bättre. Beror väl på att Jag var sysselsatt men största anledningen var hon. Hon har hjälpt mig med lite småsaker, inget Jag har frågat om utan på eget initiativ, sen skickade hon ett sms.

Det gjorde min dag så bra den kunde bli iaf.

Men nu börjar ju tankarna snurra givetvis, varför gör hon så? tycker hon att Jag är hjälplös? inte klarar mig? Eller är hon bara fantastiskt snäll? Jag tror på det sista.

En annan tanke som snurrat rndel är om Jag ångrar att jag tillät mig att bli kär i henne? Både ja och nej, Jag trodde inte att Jag skulle kunna bli såhär krossad, det fanns inte på kartan. Men å andra sidan är det Jag fått upleva med henne så enormt så Jag inte kan sätta ord på det, så nej Jag ångrar inte att Jag tillät mig att bli förälskad i denna underbara varelse.

Även om Jag är på botten och mer förstörd än någonsin har Jag iaf mina minnen kvar, och där är hon, det är mina minnen och hoppet om att en dag kunna återförenas som driver mig nu.

Kärleken var visst många gånger starkare än Jag någonsin kunnat ana, Jag hoppas att alla någon gång träffar såhär rätt som Jag faktiskt gjorde.

Jaha idag var det lite sämre igen. Vet inte riktigt varför men vaknade med en känsla av hopplöshet.

Satt och kände efter, tänkte likte och jag känner mig helt likgiltig. Det är ingen trevlig känsla, faktum är att den skrämmer mig lite.

Mycket tankar snurrar. Hur ska man få ihop allt? Hur ska man klara vardagen? Osv. Men det slutar alltid lika, tankebanorna går till Kvinnan i mitt liv, Jag kan inte släppa henne det går bara inte. Det konstiga är att mina känslor för henne bara blir starkare och starkare, helskumt tycker Jag om man  nu ska försöka tänka logiskt men det är så Jag känner. Jag drömmer om att få uppvakta henne, denna gång på det sätt hon förtjänar gå "all in" så att säga. Den tanken är för mig nu min största ljusglimt. Den hjälper mig att leva, för utan Kvinnan i mitt liv är Jag ingenting.

Försöka få tillbaks den här kvinnan i mitt liv. Jag kommer göra allt som står i min  makt för att få det. Jag vet bara inte hur än?

Men Jag ska iaf försöka rycka upp mig dom få gångerna Jag träffar henne så jag inte iaf ser ut som ett lik.

Känner mig faktiskt lite motiverad idag. Nu ska jag fokusera på det här, nu ska jag inte stänga in några känslor mer, nu ska Jag älska henne på det sätt som hon förtjänar.

Hon är en fantastiskt vacker människa både på in och utsidan och jag kan helt enkelt inte tänka mig ett liv utan denna kvinnan. Jag vet som sagt inte riktigt hur Jag ska göra än men får försöka komma på något.

Jag känner att nu är det vinna eller försvinna som gäller.

Ja man får försöka tänka positivt så gott det går. Just nu sitter Jag och tänker på allt  roligt som varit och fastnade på en grej Jag inte tänkt på på länge.

Det var när vi besökte din pappa och åkte ut till kusten för att hälsa på hans förra fru och hennes nya familj, det var en härlig tid.

Minns såväl att vi satt i husvagnen och pussades, dom kom på oss och skrattade. Vi tog en promenad bland klipporna. Gud vad jag saknar den här tiden.

Man får försöka se positivt på saker och ting och mina minnen kan ingen iaf ta ifrån mig.

 

 

Jag saknar dig Kvinnan i mitt liv.

S ringde förut. Verkar som hon tog illa vid sig av hur jag ser ut. Hon sa att Jag måste ta hand om mig, sköta maten osv. Jag försökte väl lugna henne så gott det gick men det är svårt att hålla masken.

Jag befinner mig i en nedåtgående spiral. Jag tog ett steg igår som Jag aldrig skulle ha gjort normalt men nu är det som det är. Jag ser ändå ingen framtid och livslusten är som bortblåst så Jag kör såhär så länge jag orkar/vill.

Tänk att bara fä ligga nära henne i sängen.

För bara nån månad sen var allt på topp, framtiden var utstakad kändes det som och Jag var verkligen genuint lycklig och säg fram mot vår planerade framtid. Tyvärr blev det inte så och det är en sorg som Jag inte vet om Jag kommer klara bära.

Jag lever på hoppet, tyvärr rinner det iväg som ett

Blev Jag väckt av att S kom hit, det var underbart att se henne även om det var kort för att hämta lite saker. Hon såg pigg och frisk ut! Och det är det som är huvudsaken att hon mr bra! Det betyder mycket för mig

Tyvärr gjord jag inte lika gott intryck, hon såg lite skärrad ut tyckte jag över hur Jag ser ut, jag har tunnat ur endel. Jag äter i princip ingenting och det syns antar jag. Tråkigt för det känns som Jag skrämmer bort henne.

Men kommer hon nån mer gång får jag försöka se lite anständigare ut.

Sen hade jag inte städat bort gårdagens ölburkar osv och det såg väl lite sådär ut. Men jag orkar helt inte ta hand om mig själv, visst jag duschar osv men min prio är Katterna, fiskarna, mata fåglarna och ta hand om hemmet.

Mig själv är det ingen ide att ta hand om ändå känns det som jag är förlorad. Och Jag bryr mig ärligt talat inte heller. För utan henne är mitt liv inte värt ett piss.

Kanske jag hoppas iaf det, Nu har Jag bedövat mig med Sobril och starköl under kvällen. Känns bra att bli lite avtrubbad om inte annat.

Jag har aldrig gjort nåt sånt förr men Jag är desperat! Jag orkar inte med ångesten. Å andra sidan är det ingen som vet om mitt nya lilla helgnöje heller. Glömt att äta har jag också gjort men skitsamma. Vägde mig förut -6 kilo bara sådär.

Ja fy för dessa hrlger vet inte vad Jag ska ta mig till snart. Är i en riktigt djup svacka nu, känner mig så ensam och isolerad. Tänk om hon bara kunde komma hem igen :(

Vet intew hur Jag sk ta mig ur det här, det blir bara värre och värre för varje dag. Skickade ett sms till S för några timmar sen men inget svar. Var bara en avi det gällde men ändå. Hon har sagt hör av dig om det är något men svarar inte på flera timmar ändå. Så sällan kollar man väl inte på telefonen? Jag gör iaf inte det.

Då börjar ju tankarna att snurra givetvis. Vad gör hon? vem umgås hon med och bor hon verkligen hos sin släkting?

Nej nu är Jag verkligen på botten hur ska

Jag lyckas vända det här?

 

 

Ja då var det helg igen. Helgerna är värst! 3 dygn utan kontakt med omvärlden, men Jag försöker göra framsteg.

Jag sopar S parkeringsplats, fuller på fågelmatarna för jag vill ju att domherrarna ska ha det bra. Domherrarna betyder mycket för mig för tillfället.

Dom påminner mig om S och jag vet att dom påminner henne om en mycket speciell person så det känns bra på något sätt att ta hand om dom så gott det går.

Fått ganska bra beröm på jobbet idag och det är väl kul men kan inte känna nån direkt glädje, det är svårt när man inte kan dela den med sin "människa" Jag saknar henne oerhört och det finns ingen som kan leva upp till hennes standard och Jag kan heller inte tänka mig att ens försöka få nån ny. Låter säkert dumt men jag är bestämd!

Kunde inte sova inatt var första natten sen det hände som Jag inte tog sömnpiller, men det gick inte tankarna bara snurrar. Jag förstår inte hur det kan va möjligt att älska och sakna en person så mycket? Det är för mig obegripligt men ändå upplever Jag det så det är tydligen möjligt.

Funderade lite på om man kunde få tag i lite starköl så man kanske kunde slappna av eller helt enkel däcka under hela helgen? Problemet är bara att skaffa det. Fast Jag vet att det inte hjälper utan snarare stjälper så överväger Jag det ändå bara för att försvinna bort lite. Dock är Jag orolig över hur jag skulle reagera, eller om jag skulle få för svår ångest på bakfyllan och helt enkelt inte orka längre.

Jag tror jJag är bortom depression i det här läget så frågan är om man ens kan komma tillbaka halvvägs till det man var innan. Fast egentligen vill Jag nog inte det Jag var nog en dålig person kanske? Eller det måste Jag ha varit? Självgod, lat och egoistisk skulle Jag tro. Men nu vet jag bättre även om det var en dyr och kanske livslång läxa.