mittlivskarlek.blogg.se

Gör helgen, Har ju som sagt ägnat mig en hel del åt att städa och hålla ordning, inget kul direkt men det får iallafall tiden att gå. Känner mig ändå ganska hoppfull idag av någon anledning vet inte varför bara? Men Jag har haft lite SMS kontakt med kvinnan i mitt liv, påtalade att det var 3 veckor sen vi sågs! Jag saknar henne verkligen och kunde aldrig föreställa mig hur mycket Jag faktiskt älskade henne.

Jag är en ny person nu! Jag vet vad Jag har förlorat och hur mitt liv ser ut utan henne nu gäller det bara att försöka få henne att förstå det. Jag har inte varit elak men har nog givit intryck av att jag tog henne förgivet och det var inte min mening! Älskade kvinna du är mitt allt!

Denna dagen har jag skottat snö och städat som en tok. Det får tiden att gå iallafall och det är positivt.

Men tankarna snurrar lika mycket för det. Imorgon är det 3 veckor sen Jag såg henne och det känns inte alls bra kan Jag säga. Det känns helt bedrövligt ärligt talat.

Jag ska försöka ladda om nu och iallafall försöka få till en träff med henne kanske nästa helg`?

 

Är det idag ja, mitt livs första ensamma sådan. Jag har väl egentligen aldrig reflekterat så mycket över denna dagen men inser nu att jag kanske borde ha gjort det? Hon brukade alltid köpa hjärtformade gelehallon och chokladhjärtan. Det var helt klart trevligt. Jag känner mig som en idiot! Varför har Jag glömt bort en sån här dag förr? Uppenbarligen försökte hon ju? den här svackan blir bara väre och värre. Jag vet inte hur länge till Jag orkar vara utan henne. Fich ett sms förut och jag blev jätteglad, Stod jag vill bara skicka en kram till dig på alla hjärtans dag. kram, jag svarade tack :) Kram.

Kändes bra efteråt. Sen ringde hon (jag hade ringt först utan svar) vi pratade lite jag tackade för sms:et osv  Kände bara hur mycket Jag saknar henne när vi pratade. Ville säga det men klarade inte av det. Blev som sagt ledsen men höll det inom mig men orkade få ur mig att detta är ju mitt livs första alla hjärtans dag i ensamhet, men det kommer bli den sista. Dumt sagt Jag vet men det bara flög ur mig. Hörde att hon nästan mumlade efter det iaf tyst pratade hon.

Men ska Jag vara ärlig mot mig själv så blir det här mitt livs sista ensamma alla hjärtans dag, lite klumpigt att det flög ur mig bara.

Sitter här och tårarna rullar på, äter knappt än, byxorna ramlar av mig och saknade blir större för var dag som går. Kampen börjar nu, kampen att överleva!

Ännu en hemsk dag. Har sysselsatt mig med massa hushållssysslor idag iallafal. Det får tiden att gå och det är skönt när det är ordning ifall hon skulle vilja komma hem. Men med den turen jag har haft hela livet så är väl bara det att glömma.

Jag har faktiskt ingen aning om hur hon kunde göra såhär mot mig? Jag skulle aldrig kunna gjort liknande iallafall. Men ändå är Jag inte direkt bitter mer olycklig skulle Jag vilja beskriva det som.

Att förlora sin livs kärlek och bästa och iofs enda vän är tungt. Jag tycker det är synd att inte hon försökte prata med mig så vi iallafall kunde ge det en chans?

Nej bara klipp bort på 2 min utan vettig förklaring det känns sådär ärligt talat.

Ändå är jag så förälskad i denhär underbara människan att Jag inte skulle tveka en sekund på att ta henne tillbaka oavsett vad hon har gjort under tiden.

Ovissheten är jobbig att leva med men sanningen kan vara värre så Jag föredrar nog ovissheten för stunden.-

Hade en riktig svacka igår. Livslusten var som bortblåst och Jag grät som en liten tjej i min ensamhet. Klarade inte hålla mig utan skickade iväg ett sms till henne och hon svarade, det ryckte iaf upp mig endel. Vi hade en liten konversation och det kändes bra.

Snart alla hjärtans dag också! Det blir mitt livs första i ensamhet.

Funderade lite och tänk 2 scenario.

1. spendera dagen med henne och ha det underbart sen dö

2 spendera dagen själv och leva ett långt liv

 

Jag hade utan tvekan valt scenario 1, Jag känner verkligen ingen livsglädje utan henne och saknaden blir bara starkare och starkare? Konstigt tycker Jag själv då det borde avta lite iaf? men inte här! Här blir det bara värre och värre för varje dag. jag älskar henne så otroligt mycket och det är synd att hon inte vill vara med mig .(

Mitt liv är över.

Ja helgen går mot sitt slut. Det här har utan tvekan varit den värsta! Hon brukar alltid höra av sig via telefonsamtal eller sms men den här helgen har det varit helt tyst! Hon brukar även komma förbi på Söndag förmiddag men inte det heller denna helgen.

Känns oerhört tungt måste Jag säga Jag vill inte inse att det är som det är. Jag klarar inte av det helt enkelt :(

Hur ska Jag ta mig vidare? Känn s som allt slirar och Jag är inlåst i min lilla bubbla. Jag kan verkligen inte vara lycklig utan henne.

Jag tror inte Jag någonsin kommer kunna repa mig från det här, och att ens försöka släppa in en ny människa på livet finns inte på kartan, det går helt enkelt inte hur konstigt det än må låta. Jag skulle aldrig klara av att öppna mig för någon annan. Man känner sig som en riktig förlorare, helt kass! Allt man jobbat och kämpat för under många år bara försvann på mållinjen är väl bästa förklaringen Jag har.

Jag skulle gärna vilja höra av mig till henne men avstår av respekten Jag har för henne. Jag vill inte att hon ska tycka att Jag är jobbig, och hon vet nog inte hur illa det är med mig heller. Jag försöker hålla en fasad så gott det går. Mest för att hon inte ska känna sig obekväm. Men hur länge till orkar man tro?

Vad har man för framtidsutsikter? Och varför blir kärleken bara starkare till denna kvinna som ändå gjort mig så illa?

Ja nu sitter man här igen ensam och övergiven. Försöker dämpa ångesten med lite öl och det går väl sådär, känns kanske lite bättre för stunden iaf.

Känner inte igen mig själv längre, tänk att Jag skulle bli en så som sitter ensam och dricker öl och inte ta mig an någonting. Det hade varit helt overkligt för ett par månader sen bara. Jag vet inte riktigt vad Jag ska ta mig till om Jag ska vara ärlig? Jag har verkligen ingen drivkraft eller livslust kvar. Det enda som håller mig kvar är "nyfikenheten"

Ja då var det dags igen då. Den hemska helgen är här igen, Jag känner mig riktigt nere just nu och saknar henne oerhört.

Jag tycker Jag hade förtjänat en chans om Jag ska vara ärlig. Hon kunde ha pratat med mig lite tidigare så Jag kunde haft iallafall en chans att ändra på mig om det nu var det hon vill?

Jag vet ändå att Jag är en bra person, skötsam, ordningssam osv. Det som nu snurrar i skallen är har hon träffat nån ny? Jag vet inte hur Jag skulle hantera det isåfall. Inte på ett bra sätt antagligen. Jag tror hon har ljugit endel för mig, men det är bara vad Jag tror.

Det konstiga är ändå, trots att hon mer eller mindre har krossat mig, berövat mig möjligheten att bli förälder och satt mig i en sits som Jag inte önskar någon så älskar Jag henne lika mycket ändå och skulle göra vad som helst för att få henne tillbaka.

Jag vet att det låter konstigt, Jag ser det själv och Jag är enl mig själv en ganska smart person med en allmänbildning över medel vill Jag påstå! Men trots allt så kan Jag inte påverka mina känslor för henne, det bara går inte. Jag älskar den här tjejen så otroligt mycket det är mitt livs kärlek! Och för er som tycker att det låter som trams så kan Jag bara beklaga att ni inte träffat rätt och känt den här kärleken.

Uppenbarligen var det ju inte ömsesidigt men ändå Jag kan inte släppa henne det gör för ont :(

Ja då var det 1 månad sen hon åkte härifrån. Känns minst sagt tungt, och saknaden blir större för var dag.

Pratade lite med henne i telefon idag och berättade vart Jag står i det här men hon verkade inte vilja lyssna. Blev mest kort och obekväm, Jag ska inte tjata på henne lovade Jag men det är ändå mycket man vill få ur sig.

Hela min värld har ju rasat och den enda personen som stod mig nära har försvunnit och vill inte veta av mig känns det som och det gör ont.

Hon är en smart tjej och hon har god insikt i vilken situation Jag befinner mig i och ändå väljer hon att lämna mig? Jag får inte ihop det, finns ingen logik i det efter så här lång tid.

Den här dagen har känslorna verkligen stormat. Nu har Jag iaf fått i mig lite lugnande så nu börjar det lägga sig lite som tur är.

Jag är egentligen emot tabletter men just nu måste Jag ta det ibland för att orka. Det är så tråkigt att sitta ensam! Vi som alltid brukade ha så sköna söndagar med film och allt, jag saknar verkligen det men framförallt saknar Jag dig!

Du är underbar och det finns bara en av dig och Jag kommer aldrig komma över dig.

Tänk att bara få umgås med dig några timmar.

Ensamheten äter upp mig! Idag är det 1 m¨nad sen jag fick sova brevid dig sist :( Den här månaden har varit mitt livs längsta och värsta. Jag förstår inte hur mycket man kan sakna en människa? Det är en sak Jag har velat säga till dig.

Du sa vid ett tillfälle att det var svårt att prata med mig. Jag kan förklara hur det ligger till lite kort, Jag är en person som absolut inte vill lasta andra. Så därför väljer Jag istället att hålla allt inom mig, just för att inte göra någon annan obekväm. Så är det, Jag vet att det är ett destruktivt beteende och att det är mig själv Jag skadar mest men det må vara hänt. Det är såhär Jag fungerar, visst Jag hade kunnat jobba på det med dig, för med dig var Jag ändå avslappnad och mig själv! Tycker även att Jag har blivit bättre dom senaste åren!

Men som  det är nu så är det minst sagt kaos, Jag är utan vänner, Jag har ingen att prata med och vet heller inte hur Jag ska ta mig ur den här marddrömmen. Jag är så olycklig så Jag kan inte beskriva det i ord, Jag gråter som en liten tjej halva dagarna och även nätterna. Var ute förut under dagen och försökte röra lite på mig men tårarna börjhade rinna så det var bara att smyga in igen.

 

Allt känns hopplöst Jag har ingen livsglädje alls kvar. men Jag måste kämpa även om Jag mår så dåligt så Jag inte vet vart Jag ska ta vägen.

Hur ska Jag kunna öppna mig för en ny människa? tror Jag skulle vara en ganska tråkig kompis, sen är ju frågan om Jag kommer kunna lita på någon igen.

Mycket tjat idag men allt är upp och ner, och Jag ser ingen lösning på det och det skrämmer mig.

Nu har Jag varit ute och försökt sysselsätta mig lite här på gården, men tankarna bara snurrar. Jag blir bara mer och mer ledsen ju mer Jag tänker.

Känner mig som en idiot! Varför kan Jag inte få fram hur Jag känner till henne? vad har Jag att förlora liksom? Faktiskt ingeting Jag har ju ingen nu så det kan ju inte bli mer ensamt iallafall.

 

Jag får öva här helt enkelt. Till mitt livs kärlek S Jag kan inte sätta ord på hur mycket Jag saknar och älskar dig! Det känns som det inte finns nån mening alls men något längre. 2012 var det bästa året i mitt liv iaf tills slutet på året. Jag skulle bli pappa, Jag hade ett bra jobb och du verkade må bra äntligen igen. Jag var så jävla lycklig man bara kan bli. Jag hoppas att du förstod det? För det måste väl ha synts att Jag mådde bra? Ja livet lekte helt enkel, sen rasade allt föräldraskap,jobb,relation ja precis allt. Och nu sitter man här ensam utan någonting känns det som.

Jag vill inte påstå att Jag är bitter, vet att det finns folk som har det värre, Jag är ju trots allt frisk, har tak över huvudet och mat för dagen. Men Jag är så fruktansvärt olycklig! Och saknade av dig blir bara större för var dag som går. Tack för att Jag fick en kram av dig idag, det var den första fysiska kontakten Jag har haft på 2 veckor.

 

Hur det än är så kommer Jag alltid finnas här för dig så länge Jag lever! Behöver du hjälp är Jag ett telefonsamtal bort. Vill du komma hem igen tar Jag emot dig med öppna armar oavsett vad och utan ifrågasättande.

Jag vill bara bli hel igen.

Idag har Jag träffat henne :) om än för en kort stund men det var trots allt 2 veckor sen sist. Skönt att se henne igen verkligen! Hon var vacker som vanligt, Jag hade ju tänkt försöka att bara släppa allt men det går inte. Jag är så vansinnigt förälskad i henne och kommer så alltid att vara. Det är mycket Jag skulle velat säga henne som Jag såhär i efterhand kommer på.

Berätta hur mycket Jag saknar henne och älskar henne, att hon är välkommen när hon vill om det så är för 5 minuter eller resten av livet. Men samtidigt vill Jag inte pressa henne, hoppas hon vet hur jag känner?  För så är det Jag känner. Även om oddsen talar emot mig så har Jag verkligen imget annat val än att hoppas att Jag en dag får en ny chans. Det är min enda livlina, och min enda anledning till att Jag fortfarande lever. Man kan säga att Jag lever på hoppet. Jag vet att det låter patetiskt men Jag har ingen annan än henne, Jag är helt ensam tyvärr. Jag kom att tänka på en gammal granne, han var 50-55 kanske? alkoholiserad, stökig osv. En människa som man kan säga att Jag såg ner på och undrade varför han inte tog tag i sitt liv. Men nu vet Jag bättre, vem vet vad som låg bakom hans öde? Det kan lika gärna vara Jag som är där om 20 år inser Jag nu. Man ska inte dömma boken efter dess omslag så att säga, man vet aldrig vad främmande människor har för bakgrund eller livstragedier.

Ja hursomhelst så fick hon mig att känna mig levande igen, även om det var för en kort stund och att Jag nu efteråt blev mer ledsen så är det värt det.

Jag saknar henne så fruktansvärt, Jag är en ny människa! Tänk om man bara kunde få en chans att visa det.

Ja helgen fortsätter, har iallafall tagit mig utanför dörren idag och träffat lite folk. Även om det bara var för nån timma så var det skönt att iallafall ha någon att föra en alldaglig konversation med. Men det går snabbt över, nu sitter man ensam här igen och paniken börjar komma krypandes. Har inte sett henne på 13 dagar nu och det är tungt, har lite svårt att ens komma ihåg exakt hur hon ser ut men det kanske beror på mitt tillstånd?

Ja då var det dags igen för ännu en helg. Helgerna är extremt tunga för mig, saknaden blir extra stor, förr såg jag alltid fram emot helgen och njöt av fredagarna med min kära vän. Nu är det tvärt om, jag hatar helgerna och ensamheten. Nu gör Jag iofs inte så mycket för att ändra på det heller men Jag orkar helt enkelt inte, Jag straffar mig själv oerhört mycket och Jag vet att inte det är bra men det är mitt sätt. Jag försöker tänka logiskt och Jag vet att allt sitter i mitt huvud men jag kan bara inte acceptera det. Får Jag inte kvinnan i mitt liv så är det såhär Jag väljer att leva. Jag kan helt enkelt inte vara lycklig utan henne så är det bara, Jag kan inte hjälpa det men Jag älskar den här människan så mycket och längtan blir bara starkare för var dag konstigt nog.