Äter upp mig!
Ensamheten äter upp mig! Idag är det 1 m¨nad sen jag fick sova brevid dig sist :( Den här månaden har varit mitt livs längsta och värsta. Jag förstår inte hur mycket man kan sakna en människa? Det är en sak Jag har velat säga till dig.
Du sa vid ett tillfälle att det var svårt att prata med mig. Jag kan förklara hur det ligger till lite kort, Jag är en person som absolut inte vill lasta andra. Så därför väljer Jag istället att hålla allt inom mig, just för att inte göra någon annan obekväm. Så är det, Jag vet att det är ett destruktivt beteende och att det är mig själv Jag skadar mest men det må vara hänt. Det är såhär Jag fungerar, visst Jag hade kunnat jobba på det med dig, för med dig var Jag ändå avslappnad och mig själv! Tycker även att Jag har blivit bättre dom senaste åren!
Men som det är nu så är det minst sagt kaos, Jag är utan vänner, Jag har ingen att prata med och vet heller inte hur Jag ska ta mig ur den här marddrömmen. Jag är så olycklig så Jag kan inte beskriva det i ord, Jag gråter som en liten tjej halva dagarna och även nätterna. Var ute förut under dagen och försökte röra lite på mig men tårarna börjhade rinna så det var bara att smyga in igen.
Allt känns hopplöst Jag har ingen livsglädje alls kvar. men Jag måste kämpa även om Jag mår så dåligt så Jag inte vet vart Jag ska ta vägen.
Hur ska Jag kunna öppna mig för en ny människa? tror Jag skulle vara en ganska tråkig kompis, sen är ju frågan om Jag kommer kunna lita på någon igen.
Mycket tjat idag men allt är upp och ner, och Jag ser ingen lösning på det och det skrämmer mig.
