Söndag
Idag har Jag träffat henne :) om än för en kort stund men det var trots allt 2 veckor sen sist. Skönt att se henne igen verkligen! Hon var vacker som vanligt, Jag hade ju tänkt försöka att bara släppa allt men det går inte. Jag är så vansinnigt förälskad i henne och kommer så alltid att vara. Det är mycket Jag skulle velat säga henne som Jag såhär i efterhand kommer på.
Berätta hur mycket Jag saknar henne och älskar henne, att hon är välkommen när hon vill om det så är för 5 minuter eller resten av livet. Men samtidigt vill Jag inte pressa henne, hoppas hon vet hur jag känner? För så är det Jag känner. Även om oddsen talar emot mig så har Jag verkligen imget annat val än att hoppas att Jag en dag får en ny chans. Det är min enda livlina, och min enda anledning till att Jag fortfarande lever. Man kan säga att Jag lever på hoppet. Jag vet att det låter patetiskt men Jag har ingen annan än henne, Jag är helt ensam tyvärr. Jag kom att tänka på en gammal granne, han var 50-55 kanske? alkoholiserad, stökig osv. En människa som man kan säga att Jag såg ner på och undrade varför han inte tog tag i sitt liv. Men nu vet Jag bättre, vem vet vad som låg bakom hans öde? Det kan lika gärna vara Jag som är där om 20 år inser Jag nu. Man ska inte dömma boken efter dess omslag så att säga, man vet aldrig vad främmande människor har för bakgrund eller livstragedier.
Ja hursomhelst så fick hon mig att känna mig levande igen, även om det var för en kort stund och att Jag nu efteråt blev mer ledsen så är det värt det.
Jag saknar henne så fruktansvärt, Jag är en ny människa! Tänk om man bara kunde få en chans att visa det.
